såna förare

2009-12-16 [22:54] 

Igår när jag åkte hem från jobbet så hamnade jag framför en lastbil med en väldigt stressad chafför. Han blinkade med lysena och ville om. Det fanns inte mycket till plats alls i snömodden så jag åkte åt sidan istället för en sådan vill man inte bli omkörd av.
Höll nästan på att inte ta mig ifrån kanten. Däcken bara slirade.
När jag väl fick fart på bilen och tog mig en mil till så har samma lastbil, i sin iver att komma förbi bilen som jag låg bakom, kört in i mitträcket. Och prejat ned personbilen i diket. VARFÖR stressar folk i trafiken. Som tur är verkade det ha gått bra men jag är glad att jag åkte åt sidan annars kanske det hade varit jag som stod i diket.  IDIOTER finns det gott om.


12/08

2009-12-08 [08:35] 

I februari -07 närmare bestämt den 24:e tog jag mitt pick och pack och flyttade ifrån honom. Kunde ingen annan helg så tyvärr blev det hans födelsedag,men då jag jobbade helger var ju det den enda helgen jag kunde. Åh andra sidan fick ju jag som fyller den 25:e den allra bästa av presenter "FRIHET".

Jag gick med på sidan mötesplatsen.se och pratade med några killar men jag tyckte att det bara var nötter där så jag övervägde starkt att gå ur.
Men så i början av december fick jag en groda med budskapet-Nyfiken på dig sänd till mig. Kollade in killens sida och såg att han inte hade någon bild så jag tappade lite intresse där.
2 veckor senare skulle jag skicka mail från min mailadress till alla i vänskapslistan och av en för mig omöjlig anledning så skickades ett till honom också.
Det konstiga var ju att jag inte alls hade sparat hans mailadress så jag har ingen aning om hur det gick till. Det var helt enkelt meningen att vi skulle träffas.
Någon dag senare fick jag ett brev från honom där han berättade lite om sig själv. Bla raderna: Har aldrig pratat med nån annan från någon sådan här sajt. Du är inte den första jag varit in och läst om men bilderna på dig hade nåt speciellt som jag inte kunde motstå. Som jag minns det nu är det nåt med blicken. Den bilden sitter kvar på min näthinna och gjorde som sagt ett intryck.
Det var nog den som gjorde mest intryck på mig också. Det var min blick som han såg.
Jag hade fått hans mobilnr och jag skickade ett sms där jag frågade om han kunde skicka en bild och det gjorde han.
Han var ju en riktig 10 poängare, men han såg dock lite hård ut. Rakad skalle och vältränad. Hmmm ok nu lät jag väldigt generaliserande men det var min första tanke.
Vi skrev några sms till varandra och jag tyckte det var skönt att inte träffas på en gång.
Sedan kom sms som fick mig att darra. "kan vi inte träffas skrev han"
GULP........
Tänk om jag kastade iväg den rätta om jag inte gick på date.
Vi bestämde att vi skulle träffas den 9 dec i Västerås och jag hade fem dagar på mig att svettas. Tankarna snurrade i huvudet.
Jag själv är ju inte därifrån utan jag bodde några mil uppåt landet. Min hjärna arbetade på högvarv. Då känner ju han sig trygg om vi träffas där.
Skrev till honom och frågade om vi inte kunde träffas i Hallstahammar istället för det är närmare dit jag bor. (Det var bara det att jag sa fel. Jag menade Surahammar)
Datedagen kom och jag ringde till en av mina vänner för att berätta att vart jag var på väg.
Hon frågade:Varför i hela fridens namn ska ni träffas i Hallsta? Det är ju närmare för mig att åka dit, svarade jag. Du din ärthjärna sa hon. Det är ju Surahammar.
Åh nej då trillade poletten ner. Ok vi höres sa jag och insåg att jag fick lov att ringa till honom och tala om att jag blev lite sen.
Drog hela den idiotiska historien för honom och han sa bara lugnt. Ok då går jag och kollar lite restauranger under tiden då.
Snacka om att göra ett bra första intryck. :P
När jag kom dit parkerade jag bilen och ringde till honom igen och frågade vart han var.
Han berättade och jag insåg att jag stod på den gågatan också fast i andra ändan.
Vi började gå mot varandra och jag såg honom på håll. Tiden stod stilla och avståndet mellan oss kändes enormt.
De sista 10 metrarna hängde kramen i luften, och jag var såld redan direkt.
Hans blåa ögon som gnistrade i vintersolen och hans stadiga armar som omfamnade mig.
Vi gick till en kinarestaurang i närheten och samtalet bara flöt på.
Det lustiga med besöket där var att han berättade om när han senast var och åt på kina så var det några asiater där som smaskade så fruktansvärt högljutt.
Jag kommer från en familj som smaskar något så jag ansträngde mig till max för att inte smaska.
Efter maten tog vi en promenad och han var så lätt att prata med. Jag ville inte att daten skulle ta slut.
Det ville inte han heller så han frågade om vi inte skulle gå och ta en fika.
Självklart ville jag det och vi satte oss på en bänk så vi hamnade brevid varandra.
Vi drogs närmare och närmare och till slut sa han förlåt och flyttade sig bort.
Det hände igen och han gjorde samma sak en gång till.
Charmigt, charmigt.
Kl började närma sig dags att åka hem och jag frågade vart han hade parkerat bilen.
Han talade om att han åkt buss dit och jag fick reda på att hans buss inte kom förens om 45 min.
Ringde då till min barnvakt och frågade om det gick bra och om jag kunde skjutsa hem honom. Det var ok så då gjorde jag så.
Han fick köra bilen eftersom han hittade dit. Vilket mina vänner bara tyckte var dumdristigt då han ju kunde ha kört ut mig i skogen och gjort nåt dumt.  I efterhand tycker väl jag det också men inget hände.
När vi kom fram och han skulle kliva ur bilen frågade jag om jag kunde låna toaletten och det gjorde jag.
Innan jag skulle gå frågade han om jag kunde skjutsa ner honom på stan för han skulle på uppträdande som hans son skulle utföra.
Jag gjorde så klart det och när han skulle kliva ur bilen tog jag tag i honom och tryckte mina läppar mot hans.
Oj då sa han och klev ur vi sa hej då och vi ses.
Sedan skickade han ett sms och frågade vad det där var och jag sa att jag bara ville se om det kändes bra. GJorde det de då? JA det gjorde det sa jag medans min kropp pirrade. Det tyckte jag också sa han.
Imorgon firar vi våran 2 årsdag. <3<3<3<3<3


den utlovade fortsättningen.

2009-12-07 [15:07] 

Andra gången han tog upp det var när min vän fyllde 30 år.
De hade skrivit små rim om alla som var där och på hans lapp stod orden
"och han är småbarnsfar må ni tro""
Ur denna mening fick han fram funderingar på om de visste något som inte han
visste. Hmmm Var han inte det eller?
Det slutade iaf med att jag låg hulkandes under handfatet på Cinderella-båten.
Helt knäckt. Min älskade vän sa till mig att glömma det för stunden och försöka
ha roligt istället, och för hennes skull gjorde jag det.
Tills nästa gång han tog upp det igen.
När vi fick vårat andra barn (ja jag vet det låter galet och jag kan inte förklara),
så sa han att nu hade vi fått vårat kärleksbarn. Jag tyckte dock att vi redan hade fått det.
Vi skulle iaf köpa hus tillsammans och bli en riktig familj sa vi.
Vi hittade en idyll och skrev glada på kontraktet.
Någon dag senare drar han upp hela historien igen. Kommer inte ihåg varför nu.
Vet bara att om han sagt något innan vi skrev på så hade jag ALDRIG flyttat dit.
Men som den j-vla mespropp man är så jamsar man med.
Fröet var dock redan sått men det tog mig ytterligare tre år att lämna vårat 10-åriga
förhållande.
Det bästa beslut jag har tagit är att lämna honom och jag ångrar inte en sekund.


Mer elände....

2009-11-15 [17:59] 

När det tog slut mellan mig och slagskämpen, efter hans otrohet, började jag festa och det var rejält dessutom.
Var ute på krogen och sökte bekräftelse av olika karlar, antar att det var efter alla år av nedtryckning. Gjorde många saker jag inte är speciellt stolt över och dagen efter mådde jag inte alls bra, trots det var det dags igen följande helg. Tänkte inte alls bara gjorde.

I samma veva på hösten -97 träffade jag mina barns far. Jag var väldigt nedbruten och träffade honom ute på krogen.
Vi klickade på en gång och jag blev blixtförälskad. Han var så snäll och slogs aldrig och jag var så van att bli styrd så jag märkte inte först hur han ändrade på mig.
Vilka kläder jag skulle ha, hur jag skulle ha håret, vilka tidningar jag fick läsa och vem jag kunde prata med utan att han blev svartsjuk.
Hela min personlighet ändrades tills jag inte alls var mig själv längre.
Har efteråt fått höra att jag ofta gick och tittade ner i marken och att jag var liksom tom och ibland var det så jag kände.
Förblindad av min kärlek lät jag det fortgå. Jag följde med honom runt i Sverige och tittade på när han spelade bowling.
Det var mycket det och filmer vi hade gemensamt.
Mina vänner tyckte att jag borde lämna honom för de såg min förändring men jag gjorde inte alls som de sa.
Tur var väl det för annars skulle mina små guldklimpar inte finnas.
År 2001 när vi varit tillsammans i fyra år blev han sjuk och "gick in i väggen".
Efter det blev allt något värre i frågan om anklagelser och misstankar.
Jag slutade nästan helt att prata med någon av det manliga könet. Vad skulle han annars tro.
Vi gick på samtal hos familjerådgivningen och efter det kändes det bättre. Jag blev gravid och feb-2003 föddes vårat första barn.
Min lycka var total men så en dag kom första chocken. Han hade skickat ett tack-kort till sitt jobb med en bild på vårat barn. De hade skämtsamt sagt till honom "Åh vilken sötnos, han kan ju inte vara din" som killar ju brukar skämta, men han tog det på fullaste allvar.
Minns det så väl.
Vi satt hemma hos mamma när han talade om vad de hade sagt och jag tyckte han såg lite konstig ut när han sa det. I bilen på väg hem sa jag "Du tror väl inte att de menar allvar heller?" Det gjorde han dock och jag började gråta. Det kändes som ett hugg i bröstet och hela min lycka besudlades.
Jag erbjöd honom att göra ett faderskapstest och vi bokade tid.
Den dagen känns helt overklig.  Från att vara överlycklig, nybliven mamma var jag helt plötsligt någon som anklagades för otrohet.
Dagen kom och vi åkte dit och jag hade inget alls i huvudet bara tomhet.
Sköterskan frågade ärendet och jag sa faderskapstest.
-Vart är de andra då? frågade hon surt.
-Det finns inga andra, sa jag.
-Varför är ni här då?
Jag försökte förklara för henne men jag visste ju inte heller varför vi var där. För mig var ju allting solklart för jag visste ju vem pappan var eftersom jag aldrig varit otrogen.
-Det får ni bekosta själva, sa hon torrt. Det kostar 16000 kr.
Då ilsknade jag till och sa till barnens pappa.
-Aldrig i helvete att jag betalar 16000 för någonting som jag redan vet. Vill du det ändå så ska vi fan i mig ta ett lån på 32000 kr, så jag får 16000 kronor att handla för när svaret kommer.
Han sa att vi kunde åka hem och på ett vis var väl det dumt för han tog upp det igen två gånger till efter det. Varje gång dog jag en smula........
Det berättar jag om nästa gång.                                                       


11/08

2009-11-08 [22:13] 

Mitt i all förtvivlan är jag ändå lycklig. Lycklig över att jag har träffat en man som äntligen ser mig för den jag är. Jag får vara mig själv och han vill inte ändra på någonting alls.
Sådan tur har jag inte haft tidigare. Mitt liv är kantat av misshandel och nedtryckningar.
Vilket har resulterat i en vilsen själ med många tvivel över sig själv. Osäkerhet har varit mitt mellannamn.
I några år nu har jag dragits med attacker. Antar att det är panikångest. Min hjärna känns som den expanderar och jag känner en sötaktig doft. Hörseln blir skarpare i några sekunder. Allt brukar gå över på några sekunder men för mig känns det som en evighet.
Har varit totalt ärlig om allt för min nya helt underbara pojkvän och har tar allt med ro.
Min första riktiga kille som jag hade träffade jag när jag var 18 år.
Sakta men säkert förändrade han mig med slag och hårda ord. Jag började undvika mina vänner för att han blev misstänksam.
T.o.m när jag varit hos mamma och kom hem lite för sent så trodde han att jag varit otrogen. En gång när jag visste att jag skulle bli ca 10 min sen efter ett besök hos mamma så kastade jag mig på marken för att få skrapsår på knäna. Jag visste att det skulle ta bort fokus från faktumet att jag var sen.
En annan gång gav pappa mig en vänskaplig puss brevid munnen och min dåvarande kille blev skogstokig. Han rusade i ilska därifrån med mig i hasorna. När vi kom hem sa han att jag måste ha legat med min pappa. Jag kunde inte tro mina öron. "Min pappa"
Vad menade han. ***PANG*** En knytnäve rätt över ögat.
Det är ditt fel sa han, nu tar jag livet av mig. Han sprang ut i köket och hämtade en kniv. Snittet blev över ena handleden och jag såg hur blodet pulserade ur såret ned på golvet. Jag sprang och hämtade telefonen och en handduk. Ringde till SOS Alarm och bad dem skicka en ambulans. Ambulansmannen frågade mig om vad som hade hänt när vi klev in och jag försökte förklara utan att berätta.
Doktorn ville också veta och jag kommer inte ihåg vad jag ljög ihop för historia. De trodde inte på mig utan anmälde till polisen min misshandel.
Vi blev kallade på förhör till polisen och jag kom på en historia som köptes av polisen. Vågade inte berätta.
När jag kom till skolan hittade jag på en annan historia om att jag hamnat  mellan två stycken som bråkat på krogen.
Vi var tillsammans i tre år och jag kan inte alls förklara varför så här i efterhand. Han hade någon sjuk makt över mig.
 

Jag har inte så många minnen från barndomen heller. Det är som om kroppen på något vis har glömt bort.
Ser bilderna som tagits men kommer inte ihåg att det har hänt. Barndomen var lite knaglig det vet jag.
Vi fick springa ärenden åt mamma i unga år för hon var en period lite folkskygg kan man säga.
När jag började lågstadiet tror jag att det var helt ok faktiskt.
Jag hade fyra tjejer som jag umgicks med. Det hela ändrades dock när vi började 7:an.
Mobbades för att jag inte var som alla andra. Klädde mig annorlunda då vi inte hade råd med det som alla andra bar. Var allmänt utanför.
Minns en gång när jag satt i skoltrappen och grät. Hörde att en kille säga till mina "vänner" -Hon gråter däruppe ska ni inte gå dit. - Nej vi bryr oss inte hörde jag dem säga. Hon gråter ju hela tiden.
Jag kanske gjorde det, Minns inte.
Kommer i allafall ihåg när jag kom tillbaka från sommarlovet i 8:an. Då hade jag bestämt mig att inte ta skit nå mer och det blev en sorts vändpunkt. "Vännerna" började se mig igen.
Under alla år som vi varit vänner så har jag nästan aldrig fått en present av dem när jag fyllt år. Jag har gett dem presenter och gråtit på deras toaletter när jag sett deras lycka. När vi började gymnasiet så köpte de en bukett med blommor på min födelsedag och när jag fick den brast jag i gråt. Konstigt att jag behöll sådana vänner.
Dom försvann dock när jag träffade han som slogs.
 

Har gjort många val i livet som har format den jag är idag.


11/06

2009-11-06 [15:37] 

Visst är det helt underbart med barn, men när de bråkar en hel dag så känner man sig rättså slutkörd.
Tyvärr är den raden den enda jag kommer på nu för min hjärna är totalt överbelamrad med uppgivenhet.


Slå ett slag för lite fett.

2009-11-04 [19:59] 

Funderar mycket på hur världen kommer att bli i fortsättningen med tanke på hur den ser ut idag. All denna hysteri med vikt och skit istället för att se människor som de är.
Man kan tro att jag säger så för att jag är lite överviktig men jag gillar faktiskt ärligt mina kilon.
Huvudsaken är väl att man mår bra och det tror jag verkligen inte att alla size zero gör.
Minsta lilla bacill som blåser deras väg kan betyda livshot.
Min systers 13 åring är lika lång (ehh... kort) som mig, alltså 159 cm och väger 40 kg. Hon tycker att hon är tjock och det finns inte en gnutta fett på den kroppen. Snarare tvärtom.
Varför då kan man tycka men det är rättså uppenbart när man ser modellerna som pryder tidningar mm.
Modellerna av idag är magra eller smala och trots det blir många av dem retuscherade till att bli ändå magrare. "VIDRIGT"
Nej jag tycker banne mig att vi ska börja visa att alla duger som de är.
Visa din medmänniska lite medmänsklighet.

Börja redan idag.


Mina föräldrar super bort mig.

2009-10-29 [18:26] 

Det har tagit mig många år att inse hur läget faktiskt är, men nu har det sakta sjunkit in. Har i hela mitt liv varit van vid en pappa som dricker och ljuger om det så när min mamma började med samma sak kändes det overkligt.
Hon lämnade ju honom p.g.a hans drickande.
Hans naiva tänkande och smygande. "Jag går ut och röker" hette det.
För varje gång han gjorde det blev han mer och mer berusad men förnekade allt. När han varit på besök kunde man gå en liten rond i huset och hitta hans små gömmor. Har trots det varit en förstående och god dotter.
Med mamma är det lite annorlunda. Hon förnekar inte att hon dricker utan säger att hon unnar sig.
"Vänta bara tills du blir pensionär så ska du se att man unnar sig ett glas".
Ett glas. Pyttsan.
Har svarat med orden "När jag blir det så hoppas jag verkligen att jag inte blir en j-vla alkiskärring".
Hon talar gärna om att hon inte har några problem och att hon kan vara utan, men hon visar det aldrig.

Har sett så otroligt mycket som man inte vill se hos sina föräldrar. Pappa som bodde 10 mil ifrån oss kom gärna och hälsade på.
Han brydde inte alls om han gjorde bort oss, vilket han ofta gjorde, för han kände ju ingen där vi bor.
Ingen visst ju vem han var sa han alltid, men de visst ju vem vi var.
Min mamma har legat naken med kuttan i vädret när man kommit för att hälsa på. Man fick klä henne medans hon pladdrade eller spydde.
Åren har gått och helt plötsligt har hon också druckit i 17 år.
Hon har haft dåliga levervärden två gånger och så snart de har sett bättre ut så är hon igång igen.
Vi har åkt till akuten med henne då hon inte har ätit på en hel vecka endast druckit.
Vi har skjutsat henne hit och dit och dumt nog så har vi ställt upp.
Jag har lärt mig tilka deras ansikten och vet ungefär hur mycket de har fått i sig. De har lagt sig till med många fylleminer.
Mamma har alltid varit noga med att aldrig ljuga och hävdar att så är fortfarande fallet. I hennes värld är det säkert så, men jag vet bättre. Den hon ljuger för mest är sig själv.

Jag har kommit till en gräns av ilska på ena sidan och förtvivlan på andra. Respekten jag en gång hade för dem är som bortblåst.
Respekterar de inte mig så tänker jag inte respektera dem.
Mitt i all förtvivlan har jag skrivit ett brev till dem som lyder:

Hej Pappa o Mamma.

Jag vill börja med att säga detta. Det här är någonting som jag har funderat på i många år. Då ni har lätt för att skylla på någon så vill jag poängtera att Janne har absolut inget med detta att göra. Jag sitter på jobbet och skriver och han vet inte ens om att jag gör det.

Det hela började med att jag pratade med en ställare och han berättade att han har en stuga i Idre. Lyckan jag kände när jag pratade om min släkt som kommer därifrån fick mig att minnas många lyckliga stunder. Snabbt byttes detta ut till känslor jag har nu. Sorg över att vara rädd att det snart kommer ett samtal som inleds med "det är mamma eller det är pappa, något har hänt".

Janne fick ett sådant samtal och vet hur det känns. Kom inte och säg att ni inte har problem för vi ser alla tecken och det har vi gjort länge.
Jag kan helt enkelt inte begripa hur man kan välja spriten före sina barn. Det var faktiskt ni som satte oss till världen, var det endast för att se oss lida eller? Se dom vi älskar tynar bort, sakta men säkert ta livet av sig. Ni säger vi älskar er så mycket men visar att ni älskar alkoholen mer. En liten del av oss barn dör när ni sviker.

Hur respektlöst är det inte att dricka fastän ni vet att vi kommer för att hälsa på. Ni kastar det i ansiktet på oss och visar tydligt vad ni älskar mest.

Jag trodde faktiskt tills nyligen att ni älskade mig mest, men efter många besvikelser inser jag att jag är utbytt mot ett gift som långsamt tar död på personer jag älskar.
En genomskinlig vätska vars enda mål är att bryta ner de som skapade mig. Min kärlek räcker inte längre, min röda vätska som flyter i mina ådror har fel konsistens. Mitt hjärta som slår i mitt bröst hörs inte genom den ständiga berusningsdimman. Vi är inte viktiga längre och det har tagit mig mycket av mitt vuxna liv att inse det. Många tårar som sakta letat sig över mina kinder. Många hugg i bröstet och oro i magen innan man ser vad som väntar bakom den stängda dörren.
Är de nyktra...hjärtat bankar, ovissheten bränner som eldar i själen. Total besvikelse kastar sig över mig likt vargar på sitt byte och sliter sönder mig.
Den här gången då.....
Dörren öppnas och spritlukten sköljer över mig som en tsunami, obarmhärtig och utan skoning.
Mitt varma, älskande hjärta kan inte ta fler besvikelser.
Om ni inte förstår vad ni gör med mig, Mamma och Pappa så ger ni inget val. Jag måste skydda mig och mina barn.
Ge dem hela mig och inte den söndertrasade själ jag har blivit.
Ge dem en trygg famn att krypa in i, en hel mamma. Jag måste trotsa min smärta och ännu en gång tala om för er.
Jag älskar er jättemycket men jag kan inte stå¨brevid och se på det ni gör.
Jag väljer mig själv nu.
Jag vill må bra.
Och när ni vill må bra som omfamnar jag er gärna igen, men då måste spriten bort.

Jag väljer mig och jag hoppas att ni väljer mig också¨.

/En förtvivlad dotter.

Mitt sista försök att få dem att vakna upp.
Det är nu tre veckor sedan jag lämnade det och jag har inte hört ett pip. Jag antar att de har gjort sitt val och jag fanns inte med i den bilden.
Det gör mig ingenting just nu för jag har mina älskade syskon iaf.
Innerst inne vet jag att de älskar mig, men flaskan har för stor makt och det får jag helt enkelt acceptera.
Inte förstå för det kommer jag aldrig att göra. Sätta barn till världen och inte alls bry sig när de lider.
Jag är dock vuxen och klarar mig ändå.
 

Det finns mycket yngre som sitter i en liknande situation och för det är jag djupt ledsen.


En 34-årig småfet 2-barnsmamma med ett händelserikt liv.